Att slåss mot forskningspolitiska väderkvarnar
På SvD brännpunkt 6 november 2011 hävdar sju professorer att den ”fria forskningen” nu är hotad genom för mycket ”styrning.” Det är en sorglig läsning av flera skäl. De målar upp konflikten mellan ”grundforskning” och ”tillämpad forskning” och driver tesen om ”nyfikenhetsdriven forskning” som ett samhällsmål. Det är sedan länge överspelade kategorier. Är ”tillämpad forskning” lika med att tillämpa forskningsresultat? Då är det nog ingen forskning. Är tillämpad forskning till för att öka kunskapen om ett visst problem? Då utgör det (nog?) ingen motsättning till ”grundforskning” (vad nu det är). Lite vetenskaplig begreppsanalys skulle inte skada. Många samhällsproblem kräver ”grundforskning” för att man skall komma vidare. Bekämpning av cancer och andra folksjukdomar, miljövänlig energiteknik, internetsäkerhet och förståelse av klimatförändringar är exempel på områden där det som kallas grundforskning behövs för att komma vidare. Samhället måste kunna styra tillräckligt stora penningpåsar till sådan forskning utan att forskarnas eventuella nyfikenhet på något sätt skall lägga hinder i vägen. Det finns stora sådana behovsmotiverade områden där forskarna är den enda part som har kompetens att välja relevanta uppgifter. Detta är en stor frihet under ansvar. Som tur är brukar inte detta vara något problem annat än när regeringen förbereder en proposition om kommande forskningsfinansiering. Då vill en viss ideologisk kärna bland forskarna att statens alla cirka 24 forskningsmiljarder skall ges till dem i en stor påse och sedan skall ingen bry sig om vad forskarna gör. Då får vi bästa nytta av statens pengar. ”Den osynliga handen” dvs. forskarnas egen nyfikenhet ordnar allt till samhällets bästa. Då kommer vi få den bästa balansen mellan humaniora, samhällsvetenskap, ny kärnkraftsteknologi, forskning om pandemier, arkeologisk forskning mm. Tro det den som vill men troligt är det inte. Är man mera realpolitiskt lagd ter det sig som ett egenintresse, det vill säga att försvara forskarnas egen makt över pengarna. Man klär detta egenintresse i ett vackert allmänintresse – den s.k. grundforskningen är hotad.
Forskning producerar kunskap som samhället behöver av många skäl. Ett skäl är att ständigt utveckla och bredda den akademiska kunskapsbasen. Samhället behöver också forskningsbaserad kunskap för utveckling av hälsa, kultur, säkerhet, teknik, näringsliv etc. I denna mening är all statligt finansierad forskning motiverad av samhällets behov.
Så till myten om den oväntade nyttan av grundforskningen. Den är förrädisk. Visst uppstår oväntade upptäckter när forskarna söker efter annan kunskap. Mig veterligen finns det dock ingen studie som visar att oväntade upptäckter uppstår mindre sällan i samband med forskning som är inriktad mot ett visst behov. Skulle slump och oförutsägbarhet höra samman med finansiärens motiv? Skulle inte Alexander Fleming (som upptäckte penicillinet) glömt diska sina skålar innan han åkte på semester om hans forskning finansierats för att söka bot mot en viss sjukdom? Det är inte troligt. Slump och oförutsägbarhet är en del av all riktig forskning!
Artikelförfattarna leder intresset till fiktiva problem som döljer de reella problemen. Vid en tid när regeringen förbereder en proposition skulle man önska att de många viktiga frågorna diskuterades. Hur skall vi ordna forskningen så att vi säkerställer hög kvalitet? Vad skall vi mena med hög kvalitet? Hur skall vi uppnå kraftsamling i forskningssverige på områden av stor vikt för oss, undvika fragmentering och samtidigt ha flexibilitet för förnyelse och uppmuntra experimentlusta? Vi måste klara av alla dessa till synes motsägande ambitioner. Hur gör vi det? Forskare som söker anslag möts av en tydlig byråkratisering som tar mycket tid. Andra forskare måste sätta av mycket tid för att bedöma ansökningar och utvärdera resultaten. Kan vi öka effektiviteten i dessa system och samtidigt öka kvaliteten i forskningen? Vad har vi lärt oss av satsningen på strategiska forskningsområden? Hur kan detta tänkande utvecklas, förbättras och tillgodose alla parters behov? Inklusive forskarnas såklart.
Och inte minst: vilka processer i samhället identifierar områden för statlig finansiering av forskning som ger bra resultat i alla relevanta dimensioner? Vad karaktäriserar sådana områden? Hur brett resp. smalt skall de anges?
Det saknas inte reella problem i det svenska forskningslandskapet. De sex professorernas artikel i SvD handlar dock om annat.
